Gästinlägg: Året var 1975, en dramatisk flykt från Chile.

Tryck på bilden för att se inlägget på Facebook.

Jag kan fortfarande skratta högt när jag tänker på ett av mina tidigaste barndomsminnen; vi står ett gäng nyanlända flyktingar från Chile tätt packade, barn och vuxna, i en liten lanthandel i den småländska skogen och min tio Pato står och flaxar för fullt med armarna samtidigt som ett mörkt "PIO! PIO!" kommer ut från hans mun. Syftet med denna uppvisning var att försöka kommunicera med den lilla, gapande gubben som jobbade i affären att vi ville köpa kyckling....

Året var 1975, jag och mina föräldrar bodde på flyktingförläggningen i Moheda efter en dramatisk flykt från Pinochets Chile. På flyktingförläggningen samlades de som visade sig bli de första kvotflyktingarna som Sverige tog emot, unga chilenare som flytt hals över huvud från militärens bödlar och torterare. Det stora flertalet var unga universitetsstudenter, ledare för olika politiska partier, kulturarbetare, akademiker med en förenande stark övertygelse om att det bara skulle dröja några månader innan de skulle återvända till hemlandet för att fortsätta bygga upp det jämlika Chile.

Här föddes också en stark gemenskap som vi barn framförallt var otroligt berikade med, förlusten av våra biologiska släktingar ersattes istället av dessa "tias" och "tios" som älskade att berätta historier för oss, som inkluderade oss i den politiska diskursen genom att lära oss folksånger och barnvisor med ett tydligt socialt budskap och som skämde bort oss med kärlek och uppmärksamhet.

Denna gemenskap fortsatte även efter att det stod klart att återresan inte skulle bli av så snart och vi började spridas ut över Sverige för att finna ett liv, ett arbete, en bostad. Mina föräldrar och jag hamnade i Malmö tillsammans med flera av de andra från förläggningen och det svenska samhället tog emot oss med öppna armar. Vårt vardagsrum blev en samlingspunkt för andra exilchilenare men även för politiskt engagerade svenskar där det planerades olika stödaktioner för Chiles folk till tonerna av Victor Jara och Hoola Bandoola band.

Genom åren har mina tias och tios alltid funnits med i bakgrunden, i kapp med att jag blev äldre började jag lyssna efter deras historier, de historierna som vi barn inte skulle höra men som med tiden blev små skärvor som förklarade.
Förklarade saker som att min ena tio som alltid log me
d handen för munnen gjorde det för att alla hans tänder hade blivit utslagna med ett enda slag från en gevärskolv när han deltagit i en studentprotest, eller varför en annan tio alltid fick tårar i ögonen när jag ville krypa upp i hans knä, därför att jag påminde honom om hans egna lilla flicka som hade försvunnit med sin mamma i en av militärernas massgravar.
För inte så många år sen såg jag en fruktansvärd film som handlade om Villa Grimaldi, en av den chilenska diktaturens värsta tortyrcentra dit många fördes utan att man någonsin hörde av dem igen. Vid något tillfälle kommenterade jag den med en av mina föräldrar som berättade att det var min tia Sonyas historia som hade legat till grund för filmens manus, militärernas kidnappning, tortyren , våldtäkterna och slutligen befrielsen i form av en svensk diplomat. Min vackra tia, med sitt långa, vilda hår och varma famn, som brukade skratta så högt att det kittlade ända ner i magen på mig när jag var liten.

Det är idag, denna 1 maj, exakt 40 år sedan som den här historien började i en liten småländsk by. Den senaste tiden har jag ofta återvänt dit i tanken, minnen som hade fallit i glömska har väckts abrupt av ord som präglat min historia och som nu dominerar det offentliga rummet. Flykting, flyktingförläggning, asyl, exil...
När det för någon månad sen blev en stor debatt kring de syrianska flyktingarnas protester om att placeras i en förläggning på en plats långt från all civilisation kunde jag se stora likheter med när chilenarna kom. Jag blev också smärtsamt medveten över hur det svenska samhället har förändrats i sitt mottagande av dessa människor, de som förlorat allt och som kommer traumatiserade med bara sin överlevnadsinstinkt i bagaget. Det som jag tyckte mig höra i debatten var att vi i Sverige inte längre kan dela med oss av vår välfärd, vi har inte råd att inkludera fler i vårt samhälle, att flyktingmottagandets kostnader raserar folkhemmet som de riktiga svenskar en gång byggt.

Det finns idag ca 47 000 personer i Sverige som har någon anknytning till de första chilenska flyktingarna som kom i mitten på 70-talet, de är antingen födda i Chile, har någon förälder eller mor/farförälder som är född i Chile. Jag blev nyfiken på hur "vi" som grupp har påverkat gamla Svea utöver att introducera chorizon på Malmöfestivalen.

Självklart är vi inte en homogen grupp och inte ens en grupp längre då den ursprungliga gemensamma nämnaren sedan länge försvunnit. Det jag kan se är att ursprungschilenarna i hög utsträckning fick arbete och möjlighet att försörja sig och sina familjer, att känna sig delaktiga i samhället.

Tyvärr har jag inte hittat någon forskning eller statistik men om jag tittar ut i det svenska samhället så kan jag se flertalet riksdagsmän, forskare, mekaniker, proffsfotbollsspelare, förskollärare, internationellt erkända operasångare, framstående kommunpolitiker, restaurangägare, chefsläkare, framgångsrika affärspersoner, lärare, säljare, musiker, kända skådespelare, engagerade socialarbetare, drivna ingenjörer, busschaufförer, och många, många fler som har en sak gemensamt....de har sina rötter i Chile.

Jag skulle vilja påstå att den kostnad som vi initialt belastade den svenska ekonomin med tusenfalt har återbetalats. Vi finns här, det är i Sverige som vi lever våra liv, uppfostrar våra barn, det är här vi är med att snurra runt den svenska ekonomin, vi ger våra ambitioner, våra drömmar och vår styrka till det land som så frikostigt erbjöd oss skydd och en framtid. Vi är ambassadörer när vi reser utanför landets gränser och har till och med varit dörröppnare för många svenska företag och organisationer som valt att etablera sig i Chile efter diktaturens fall.

På denna dag, som är en milstolpe i mitt och min familjs liv, vill jag egentligen bara dela med mig av min historia. En historia som jag ser upprepas i en liten flyktingflickas oroliga ögon och som jag hoppas du kan hjälpa mig att förmedla till henne...att det kommer att bli bra. Du kommer att möta goda människor som kan trösta, stötta, leda varsamt framåt. Du kommer att här finna en god, bördig jord att plantera om dina sargade rötter i och du kommer att växa dig stark och likt trädet kunna sträcka ut din krona mot framtiden. En framtid som är vår gemensamma och som vi alla ansvarar för.

För jag vill leva, jag vill dö i Sverige!

Text av Tammy Jara.

Karlsson: Tack till dig som ser till att tiggeriet hatas, ett svar till Bo Sjögren

Denna text är ett svar på Bo Sjögrens artikel på HD.se. Första passagen är en något modifierad version av originalet.

"Tack till dig som medverkar till att understödja och utveckla hatet på våra gator och torg. Tack till dig som genom detta förhållningssätt medverkar till försämringen av våra tillstånd. Tack till er som tycker att våra skatter ska användas för att ytterligare utveckla, bistå och fördjupa denna förnedrande verksamhet.

Ni som häller vatten och kaffe och spottar på de som har pappmuggar utanför våra butiker. Du som genom denna handling tycker dig ta något slags ansvar för dina medmänniskor, utan att reflektera över vad det är du egentligen gör eller över konsekvensen av ditt handlande. Du som inte inser att du genom din handling håller kvar den medmänniska du vill hjälpa i ett passiviserat och förnedrat tillstånd. Du som genom ditt handlande i själva verket förstärker kränkningen, trycker ner och försvagar. Handlar det egentligen inte mer om din egen sinnesro, än om omsorg om en fattig medmänniska? Att du genom ditt handlande vill förhandla dig fri. Från det som skaver. Åtminstone för stunden.

Jag understödjer inte tiggarhatet. Jag tycker att det ska förbjudas. Det är ett riktigt konstaterande att fattigdom inte kan förbjudas, men det betyder inte att vi måste attackera den som blivit fattig eftersom det gör inte denne mindre fattig och leder inte heller till bättre självkänsla för dig. Jag är själv exempel på hur tiggeri har lyft någon från fattigdom! Som företeelse tycker jag tiggarhatet är förfärligt och kan inte förstå att vi i Sverige accepterar och medverkar till denna form av förnedring. Det är vare sig humant eller respektfullt."

Min upplevelse


Det är så lätt att hoppa till slutsatser, när man inte sitter på all fakta. Det är så lätt att tro att den där kvinnan, vars ansikte man inte lagt ens en sekund på att beskåda, är samma kvinna som satt på den platsen igår, eller förra veckan. Det är så lätt att tro att denna kvinna på något sätt antingen försöker lura dig på pengar eller vägrar assimilera sig i samhället och söka socialbidrag, som vanligt, vettigt, svenskt, hederligt folk gör.

Följande text gjorde riktigt ont att skriva, så många minnen som kommer tillbaka. Få personer har hört vad jag nu kommer berätta för er läsare, så jag ber er att ta till er. Den situation jag beskriver härnäst önskar jag inte min värsta fiende!

Jag har suttit på den gatan. Jag har hållt i pappburken och det var ingen trevlig tid. För mig handlade det om att jag en dag, innan mina tonår ens var över, åkte ut på gatan. Jag hade inga pengar, inget jobb, ingen bostad, så jag hamnade i ett tältläger i utkanten av Hisingen, precis vid de gamla tågspåren. Min post hämtade jag en gång i veckan, utan adress är det ju svårt att få något skickat till en, så en bekant agerade brevlåda.
Så kom chocken, jag skulle få en hel månads socialbidrag indraget, för jag hade inte inställt mig till Arbetsförmedlingen, så som de hade beordrat mig per post. Jag försökte få dem att förstå att jag inte kunde läsa all min post varje dag, för jag hade ingen adress, men de lyssnade på regelverk istället för reson.

Så där satt jag, utmärglad, blek, stinkande, hungrig och kall. Trots att jag hade märkeströja och mobiltelefon, så hade jag ingen mat och inga pengar. Samhället hjälpte mig, men "systemet" övergav mig. För att alla skulle få en chans, så turades vi om med våra placeringar. Jag fick vanligtvis sitta utanför Femman-huset, medan en annan satt på andra sidan gatan vid Nils Erikssonsterminalen, en annan satt på andra sidan Nordstan och en fjärde stod vid kungsportsplatsen. Efter lunchtid bytte vi plats, jag satt en stund vid Avenyn och morgonen efter sätter jag mig vid Korsvägen.
Utan denna organisering, så skulle vi konkurrera om samma småslantar och många skulle gå hungriga. Genom att organisera var och när vi placerar oss, så kunde alla få en del. Hade någon ett par slantar över vid kvällning, så la vi det i en samlad pott och på fredags kväll kunde vi lyxa till med lite bröd till grillkorven och kanske till och med en tändare, så vi kunde elda lite och få värma maten först. Ibland hade vi till och med tillräckligt för lite Gladpack för att reparera de improviserade vindskydden vi byggt.
Det var genom en femma här och en tjuga där som jag kunde köpa mat för dagen. Den som någonsin försökt leva på att köpa mat, måltid för måltid, vet att det är betydligt dyrare än att köpa för veckor åt gången, men vad har man för val när man inte har något skafferi, inte har råd med storpack och inte har ork längre att bära varorna?

Utan dessa donationer av förbipasserande, så hade jag inte suttit här idag. Jag hade blivit funnen för sådär 15 år sedan, bredvid de nerlagda tågspåren, svulten till döds, med märkeströja och mobiltelefon, med vänner nära, som ibland till och med kunde komma med bil... Men mat hade vi inte...

Tiggeriet fick mig ur fattigdomen. Till dig som säger att skänka en femma till en tiggare inte hjälper har jag bara en uppmaning: Pröva själv att leva i fattigdom, riktig fattigdom, så får du veta hur det verkligen är.